Ibland kan de vara så att man har väldigt höga förväntningar, ibland kan de vara så att man får sina förväntningar uppfyllda och ibland kan de vara så att dom fullkomligt mosas, blir sönderfrätta eller helt enkelt blir ignorerade.

Vad ska man göra när verkligheten inte riktigt lever upp till sin vilda fantasi?
Ska man nöja sig och tänka att jag ändå har för höga förväntningar?
Jag röstar på att man fort så innåthelvete får rätsida på situationen

Man måste ta hand om sig själv för rent pessimistiskt och realistiskt sett så är de ingen annan som gör de åt en, man läre som hålla sin egen rygg, städa upp sitt eget skit och ta ansvar för sina känslor.

Ta ansvar för sina känslor! Här är också en förvirrande grej, om jag nu har höga förväntningar så kan jag väl ändå inte bli ledsen eller sårad om dom inte möts? Jag menar jag kan ju inte lägga mina tankegångar på någon annan och tro att dom på nåt sätt ska kunna upfylla dom, helt i sin omedvetenhet?

Jag kan ändå inte låta bli att känna mig, well, lite nere.
Jag önskar att jag kunde skylla detta inlägg på rusande hormoner för att jag är mitt i helvetesperioden vi alla kvinnor like to call my period och att jag bara inbillar mig, jävligt mycke enklare saker skulle kännas då.

Hemfärd idag så blir allt som vanligt igen... yay -_-


See ya on the Flipside!