Jag vill finnas till för alla men det går inte, jag är ledsen, det tär på mig men jag kan inte vara det.

Jag har insett att det omöjligt måste ligga mig till last det andra har kommit fram till själva, att jag omöjligt kan ta på mig ansvaret över att andra ändrat sig eller kommit på att "fan va dumt allt blivit"


Tänk om jag kunde låta bli att ha förmågan att glömma bort det som faktiskt är bra med mig.


Jag försöker att våga vara lycklig nu så låt mig hållas ok? :)




See ya on the flipside