Sometime everything seems awkward and large

Känner du igen dig i att du sätter dig själv på paus? Känner du igen dig i att du bara släpper allt och bara låter tiden gå och inte ens märker när det blir mörkt ute?
Aldrig glad, aldrig ledsen -Jag har alltid funderat mycke över just den meningen, hur kan man fastna i ett mellanting och inte känna nånting, bli helt blank och inte uttrycka några känsloyttringar alls?

När jag inte ler frågar du -Är nåt fel?
Jag svarar alltid detsamma "nej, jag mår bra. Jag kan också vara neutral"

Men egentligen så är det inte bra, jag ler inte för att jag kommer på mig själv med att känna det jag försöker att undvika att känna och om jag säger sanningen är jag rädd för att jag kommer att brista.
Rädd för att jag kommer att gå sönder beyond repair.

Jag fick sagt till mig häromdagen att personen ifråga inte förstår hur jag orkar med allt och att om den var med om samma sak som jag skulle den inte klara de och det ironiska är väl ändå att jag inte gör de men att jag borde bli tilldelad Oscar för lysande skådespelarinsatser ;)

Nej men för att inte vara en Emo-fag vilket det faktiskt börjar luta åt nu ;) så finns det faktiskt saker som är bra med jobbiga perioder/händelser, jag menar jag känner också att jag klarar av att stå upp även fast jag borde stressa sönder, jag har lärt mig att hantera olika situationer och inse att allt löser sig.

Det gäller att vänta ut stormen för den stillar så småningom och hjärtat läker oavsett skada, hjärnan glömmer och själen växer för allt den tvingas utstå.
Även fast jag för de mesta möter morgondagen med knutna nävar så tror jag helhjärtat och med hela mig på det.


See Ya on The FlipSide