Idag är en seg dag, igår var också seg. Det känns som att man bara vill att dagen ska ta slut i förhoppning om att imorgon blir finare, ya know what I mean? :)

Snackade med Lil Mama idag om att skådespelare ofta har psykiska problem och alla andra för den delen som jobbar/är intresserade av musik el annan slags konst och jag är villig att hålla med, människor som tänker för mycket får problem, människor som känner på tok för mycke får problem och om man har den ådran kanske alla intryck blir för många och tankarna virvlar iväg bortom all igenkännedom.
Torde det inte vara så att man får utlopp för allt man har inom sig via detta eller skulle man vara ännu mer sönder bara om man inte hade de?

De kanske är så att man helt enkelt är helt jävla skadad ^^
Kroniskt heh

Hur kan man hjälpa? Hur kan man reparera? Hur kan man få de att försvinna?
Hur ska man som bistående göra dom här sakerna, jag tror att svaret på frågan är rätt enkel.
Man kan nog inte de, det är personen i fråga som måste handskas med de och personen i fråga som måste ta steget. Personen i fråga måste reparera sig själv..
Sen att personen i fråga är helt jävla puckad och inte fattar hur är en helt annan sak haha xD

What the hell, imorgon är en annan dag, idag helt bortglömd och historia.


Poff! Gone!

See ya on the flipside ^^