När det gror vet man aldrig vad som händer.

Vissa dagar är också dom som sätter spåren som aldrig riktigt vill försvinna.
Samtidigt gror det.

Det.


När man inte ens vet vad man vill säga för att man inte kan sätta fingret på det.

Fast det är närvarande, mer än vad man kanske vill.
Orden som borde ge ljus åt känslan.





Kan det vara så att vissa människor helt enkelt vill förstöra för sig själva för att

rädslan

är för stor?




Strävan att undvika skapar det. Det.
Det som gror.

Vissa kvällar fastnar vemodet fast det egentligen inte borde få finnas.

Dom flesta dagar finns hoppet att det för alltid ska försvinna.
Bara man vågar fast man inte törs.


Bara man slutar springa.
Vågar stanna upp.
Vågar vara.


Vågar vara utan Det.








See ya on the flipside