trötter är jag, rent mentalt trött, det vänder så jävla snabbt allt. gör de inte?


Vill inte tjata. vill inte vara ett stress moment heller, jag vill vara lugnet i stormen, tryggheten och det fina man vill ta kontakt med även fast man kanske inte har tid.

Jag vill vara ljuspunkten i det hektiska, bara så för en sekund så vill jag vara de.

En textrad ifrån ett gammal inlägg spelas upp i mitt huvud, då skrev jag om "He's just not that into you"
"He says:

Oh sure, they say they're busy. They say that they didn't have even a moment in their insanely busy day to pick up the phone. It was just "that crazy." All lies. With the advent of cell phones and speed dialing, it is almost impossible not to call you. Sometimes I call people from my pants pocket when I don't even mean to. If I were into you, you would be the bright spot in my horribly busy day. Which would be a day that I would never be too busy to call you.

"

Livet går på repeat känns de som, gamla rädslor är precis lika nya som dom alltid varit.

Det kanske är ok? Det kanske det är så det ska vara, ensidigt, ensligt, ent, enkelt?

Rädsla. fan vad den gör skit med en.
Rädslor gör att du tänker på ett speciellt sätt, rädslan gör att du tänker på en lösning på ett problem som kanske inte finns men rädslor gör också att du inte vågar säga vad du känner för tänk om du har rätt?
Vad händer då?
Är de bättre att inte veta?
Hur vet man att människor är ärliga?

Förr sa jag alltid att jag antar att det alla säger till mig är en sanning sen så har de varit så jävla mycket mytomaner i min närhet att jag ruckat på de, jag måste skydda mig själv för om jag är jag så är jag sårbar.

Människor är allt annat än ärliga, allt annat utom just de, ärlighet.
Sen om människor faktiskt är ärliga hur ska jag veta att dom är ärliga om jag inte litar?

Handlingar talar, vare sig man vill det eller inte, om en handling visar annorlunda än vad man känner så kommer orden in. Man pratar, kommunicerar och ger rätt bild.
Om orden inte finns där så är det svårt att få en rak bild, kanske är jag trög som behöver påminnas, kanske är det mitt fel att mina känslor inte förändras efter ett ord. ett meningsutbyte.


När man sedan tar upp sina känslor så är det också fel för då blir de backfire och jag lägger tyngd på någon som inte behöver de men ändå så ska jag berätta vad jag känner när jag känner de?
Är känslor bara berättigade när personen ifråga som har med dom att göra förstår dom?
Eller när den personen erkänner att den betett sig på ett sätt som gjort någon ledsen?
När den personen håller med om att den har ett litet ansvar? vi är två om detta

Eller är det när känslorna finns dom är berättigade?


Vad bestämmer när känslor finns och borde få finnas.




Jag vill bara försäkra mig om att jag inte gör ett misstag, att jag inte släpper allt för någon som inte tycker om mig eller vill satsa som jag vill.
Rädsla
Det är inte alltid enkelt, det vet jag.
Jag är dock villig att prata och lösa saker

Jag vill inte vara först
Jag vill inte vara på andra

Jag vill bara vara nånstans om de så bara är i dina tankar.





Allt vore enkelt om jag inte älskade dig för då skulle jag inte bry mig
Så ta det på rätt sätt, jag bryr mig om det som är oss
För jag älskar oss, iaf när vi är tillsammans






See ya on the flipside