Första impuls är att springa.

Man säger ju att det finns tre typer av människor, när dom utsätts för fara så reagerar dom tre på tre olika vis därav kategoriseringen.
Den första går emot faran, den ska start a war.
Den andra fryser, oförmögen till någonting.
Den tredje springer, undviker faran bäst den kan.


Jag tror jag är en kombination, jag fryser för att jag springer.
Första impuls är att springa.



Jag vill springa och inte stanna, jag undrar över hur långt jag kan springa och hur lång sträcka jag kan få bakom mig utan att behöva känna något. Hur lång tid tar det? Ett helt liv?

That's what I do.


Det här med mönster är också intressant, hur lång tid tar det att se sitt livsmönster?
Vad har gjort att vi skapat dom här mönstren och är dom riktigt bra för oss fortfarande?
Det fanns ju en anledning till att vi skapade dom men alltsom oftast så har våra liv styrt oss ifrån den anledningen men mönstret det skapat är kvar.

Så hur blir vi av med mönster?

Första impuls är att springa.

-vi inser att dom finns-

första impuls är att springa...

-vi ifrågasätter dom-

Jag springer inte

-vi förändrar-





Det är dock förjävla svårt för hela ens innersta säger åt en att man ska följa impulsen, allt man är säger att man gör bäst i att springa för om man springer löper man ingen risk för skada.

Jag ska bara våga känna, våga känna allt utan hinder.




See ya on the Flipside