Fan alltså dessa drömmar, dom som hamnar i huvet på natten och dom som hamnar i huvet på dagen.

Dom som inte hamnar någonstans alls eller dom som är i existens fast kanske snart eller bakom allt.

Jag börjar verkligen bli knäpp av att gå hemma, riktigt freaky fucking fucked up. (in a bad way haha)

Tur att man har humor annars så hade det dära mentalsjukhuset kanske inte varit så långt borta som man inbillar sig.

-känner att jag blir lite törstig och gör då det mest logiska jag kan komma på och hämtar kaffe-


Vi är nog närmare än vad vi tror för det mesta, vart går gränsen och vart är man frisk?


Funderingarnas fundering, ligger det friska i att veta vad man har att göra med eller i det ovetande?

Och om det är det förstnämna kan man då nånsin bli frisk och om det ligger i det sistnämna, när vet man det isf?



Det här är alltså såna sunda saker som dyker upp i mitt huvud när jag inte arbetar, vilket tyder på att jag tänker på tok för mycket när min kropp inte får röra sig och hjärnan blir distraherad en stund.

Jag tänker iofs på en jävla massa positivt också så det där med att tänka för mycket är nog lite fint också, på sitt sätt.




Jag är ju onekligen en jäkligt positiv person men ibland är de ju den dära ack så bekanta showen också

You put on quite a show

Ge mer kaffe till en person som är överdrivet uppskruvad känns också logiskt, så jag jobbar för det mesta.

(bara en parentes så)


Jag har något i kroppen som känns ovant och skrämmande, det är verkligen nånting som jag behöver komma över, ta mig förbi och över.

Den där rädslan vetu :) 
Den där jäkla rädslan som gnager lite lätt och som gör sig påmind genom att helt paralysera mig.

haha det kanske inte låter som det men jag sitter faktiskt och skrattar lite för mig själv just nu för jag brukar ju vara rätt så kaxig annars men icket nu.

Men det blir bra, det är jag säker på.
Jag behöver bara vänta ut det men som bekant har jag inget tålamod.


Wait for it ;)

See ya on the flipside