Vad man bygger sitt liv runt kan variera, för mig har det alltid varit mig själv.
Jag bygger mitt liv runt mig själv helt osjälviskt, bygger för att jag ska klara av allt som slängs emot mig och bygger för att kunna finnas, för att finnas, känna lycka och för att kunna ta emot människor som betyder mycket för mig om dom skulle halta.

Jag har så jäkla många människor runt omkring mig som får saker slängda på sig och ibland tror jag att jag inte riktigt kan se eller orkar se andra för jag har så mycket själv, så många tankar som behöver få komma ut. Så många idéer som behöver växa sig stora och väckas till liv, problem som sätter sig i axlarna och gör att dom spänt drar upp sig emot min hals och gör att jag inte kan andas.
Dom här sakerna är jag medvetna om vilket gör att jag låter mina idéer ta rot, jag slänger ner mina tankar på papper och sätter ibland musik till dom, jag stannar inte på ett ställe som gör att mina axlar värker utan jag slappnar istället av och släpper det. Släpper det onda och tar ett nytt steg som känns mer rätt.

Ibland märker jag att mina axlar lik förbannat drar sig uppåt men jag tvingar dom till att slappna av, jag vill ha mina axlar till människorna jag älskar så dom får fan lov att göra som jag vill :)

Man kan aldrig ta över någon annans skit men man kan vara en axel som starkts hålls uppe av att man byggt runt sig själv, av att man tagit sitt liv till det absoluta, att man har sett sig själv och att man är sann.
Att man känner lycka och kan hålla sitt huvud högt med stolthet över att man tar hand om sig själv.

Att man lever sitt liv som man borde.


Jag vet inte vart jag ska, jag vet inte vart jag hamnar men jag vet vart jag är.




See ya on the flipside